torsdag, augusti 26th, 2010
Så här går det till att bli en stor tupp på en liten skithög. Umgås ivrigt med kalkonen på granngården, så blir riket ditt och härligheten i evighet. Folkets vilja, officerarnas vilja, tvåhundra år av fred…. det väger lätt i karriärplaneringen.
http://rickrozoff.wordpress.com/2010/08/25/2380/
Sverige rasar in i NATO med expressfart trots att alla är emot det.
| Posted in Okategoriserade | 6 Comments »
torsdag, augusti 26th, 2010
Dagens moderata Faktakoll visar verkligen valtemperaturen.
http://blogg.svd.se/faktakollen?ID=20272
1. SvD skriver att Sverigedemokraterna har fel i att Sverige har flest våldtäkter i Europa eftersom det är ”vanskligt” att jämföra mellan olika länder. Tidningen ger alltså SD fel om att Sverige har flest våldtäkter, utan att peka ut vilket annat land som det då skulle kunna vara! Detta en dag efter att SVT givit SD rätt om samma sak. http://www.friatider.se/experten-sd-har-ratt-om-valdtakterna
2. ”Faktakollens” slutord: ”Begås två tredjedelar av alla våldtäkter av första eller andra generationens invandrare? Varken Sverigedemokraterna eller Brå har någon statistik som bekräftar påståendet. Dels är det ingen som vet hur många våldtäkter som faktiskt begås, utan bara hur många som anmäls. Dels beräknas mörkertalet vara stort. Slutsats: Sverigedemokraterna får rött ljus. Sverige har inte drabbats av en ny våldtäktsvåg.”
a) SvD:s ”röda ljus” förutsätter att kvinnor är betydligt mer benägna att anmäla våldtäkt om en invandrare begick den, än om en svensk begick den. En utgångspunkt helt utan stöd!
Den kan ju lika gärna vara tvärtom. En anledning att inte anmäla är risken för att hånas av gärningsmannen och hans familj, kanske utstättas för Övergrepp i rättssak. En våldtäktsman som genom sin kultur saknar skam för vad han gjort, kanske t.o.m. tycker att det är kvinnan som borde skämmas, är mer sannolik att vända sig mot kvinnan. Att en svensk, i vars kultur våldtäkt är skamligt, skulle klandra sitt offer för anmälan ter sig i vart fall inte mer sannolikt än att en utlänning skulle göra det. Jag kan inte se något som helst stöd för SvD:s utgångspunkt.
b) ”…dels beräknas mörkertalet vara stort” förs fram som ett andra argument i meningen – efter att man inlett med att ”Dels är det ingen som vet hur många våldtäkter som faktiskt begås”.
Vad i helvete är det för skillnad mellan den första dels-satsen och den andra? Först lyfter man fram mörkertalet, sedan lägger man till sitt andra argument, att det även finns ett mörkertal. Varför inte ta upp mörkertalet en tredje gång i samma mening? Givetvis utan att förklara varför det faktum att det finns ett mörkertal skulle ändra på slutsatsen!
Mot bakgrund av SVT:s ”faktakoll” en dag tidigare kör SvD huvudet i väggen med öppna ögon. Varför?
Förklaringen är att Moderaterna nu riskerar att få sällskap i riksdagen, av ett starkt alternativ som kommer att trampa på deras ömma tår tills de gråter. SvD, som genom Moderaterna känner sig som delägare i Sjuklövern, känner sig personligt angripna redan nu. Till och med kommunistnästet SVT visar större värdighet och då har det gått långt.
SvD:s reaktion på Sverigedemokraternas framgångar visar hur liten skillnaden är mellan kommunister (statsmonopolens stöd) och moderater (de privata monopolisternas stöd).
| Posted in Okategoriserade | 9 Comments »
lördag, juli 3rd, 2010
USA, ”smältdegeln” pekas av mångkulturella moderater ut som ett strålande föredöme. Och det med rätta. Den amerikanska mångkulturen är inte bara bra, den blir också hela tiden bättre.
Under skolåret 2008-2009 blev endast 218 av Chicagos skolelever skjutna på väg till och från skolan. Bara 27 dog men det är en minskning mot föregående års siffror med 258 skjutna och 32 avlidna.
Minskningen beror på att stadens skolstyrelse har infört en ”säkerhetsplan” för 60 miljoner dollar. Bl.a. har nya socialarbetare anställts för att tala med de elever som blivit skjutna oftast och lära dem hur man undviker nya skottskador. Det handlar om att ta omvägar kring vad vi i Sverige skulle kalla ”drabbade” stadsdelar på väg till och från skolan. Samt, förmodar vi, att undvika misslyckade narkotikaaffärer.
Projektet har även högre ambitioner. Eleverna skall uppmuntras att ta examen eller åtminstone söka sig till lagliga arbeten. Elever i ”högrisk-kategori”, (enligt New York Times mest svarta och latino-ättade pojkar) som inte vill gå i skolan, erbjuds faktiskt arbeten, som en del av säkerhetsplanen.
Servicen når ibland rentav svenska nivåer – socialarbetarna (som kallas ”advocates”) hjälper till att köpa kostymer åt pojkarna.
De svensk- och norskättlingar, vars förfäder en gång byggde upp Chicago, har under de senaste 30 åren tvingats lämna staden av säkerhetsskäl. Om dessa ser lika positivt på utvecklingen anges inte i New York Times muntra artikel.
http://www.nytimes.com/2010/07/02/us/02chicago.html?th&emc=th
| Posted in Okategoriserade | 6 Comments »
fredag, juli 2nd, 2010
TIll skillnad från bankrån och narkotikabrott är våldtäkt bland svenskar alltid förenat med stigmatisering. Sverige har internationellt sett relativt låga straff. Vår politiserade polismakt ligger i botten i Europa vad gäller uppklaringsprocent av anmälda brott.
Med de svenska förutsättningarna är risken för social utstötning den största faktor som avhåller en potentionell våldtäktsman från att begå sitt favoritbrott.
Brottsförebyggande rådet under Jerzy Szcernicki döljer invandrarbefolkningens kriminalitet, i hopp om att svenskarna skall anklaga sin egen ungdom för den katastrofala svenska våldtäktsstatistiken. Men från utlandet vet vi att invandrare, i synnerhet sådana från MENA-länderna, står för en mycket stor del av våldtäkterna. I Schweiz utgjorde 2005 landets relativt få utlänningar 86% av de dömda våldtäktsmännen. I Norge var något av de senare åren 100% av överfallsvåldtäkterna begångna av invandrare. Ungefär så är det naturligtvis i Sverige också.
Åren efter 2005 har antalet anmälda våldtäkter stabiliserats i Schweiz, trots att andelen utlänningar i befolkningen har fortsatt öka. Till det senaste statistik-året 2008 har antalet till och med gått ner med 6% (till totalt 612 anmälda våldtäkter). Vad kan nu detta bero på? Är inte invandrar-lymlarna lika kåta längre?
Två saker har hänt.
1. SVP (Schweiziska Folkpartiet) förespråkar invandringsstopp, minaretförbud och utvisning av alla kriminella utlänningar. SVP är frispråkigt om utlänningars kriminalitet och har växt till Schweiz största parti.
2. För det andra publicerar de schweiziska tidningarna numera konsekvent etniciteten – ofta även namn och porträtt på brottslingar.
Danmark skiljer sig lika mycket från Sverige som Schweiz gör. Även danskarna har slutat stryka invandrare medhårs oavsett hur de beter sig. Även där finns ett starkt växande nationellt parti med i bilden.
Sverige har per 1000 invånare mer än 10 gånger fler anmälda våldtäkter än både Danmark och Schweiz. Eftersom Sverige har en mycket högre andel invandrare än Schweiz hade 2005 kan vi utgå från att invandrarandelen bland Sveriges våldtätksmän är minst densamma som den var i Schweiz 2005, 86%. Eftersom Jerzy Szaarnicki döljer sin fördelningen mellan svenskar och invandrare kan vi utgå från att statistiken inte är glädjande ur hans synvinkel.
Extrapolerat från Schweiz begår enbart invandrare i Sverige 4705 våldtäkter per år, eller nära 8 gånger så många våldtäkter som begicks i Schweiz totalt.
Det intressanta är att både danskarna och schweizarna har brutit våldtäktstrenden. Detta har lyckats genom att man börjat behandla utlänningar normalt, dvs man har börjat kritisera dåligt beteende. Detta leder till större försiktighet bland inhemska kvinnor och till större socialt tryck från inhemska mot utlänningar och säkert även bland utlänningarna själva.
En potentionell våldtäktsman påverkats definitivt av faran för att bli publicerad med härkomst, namn och porträtt. Men den risken behöver de flesta våldtäktsmännen i Sverige inte tänka på, eftersom de är utlänningar och våra media anser sin migrationspolitik viktigare än några tusen kvinnors öde.
Andra fähundar, exempelvis Johan Linander, centerpartiets rättspolitiske talesman, bör också nämnas. När Linander, genom Dansk Folkepartiets försorg, konfronteras med den hemska svenska våldtäktsstatistiken reagerar han med svammel om att diskussionen riskerar att ”misskreditera den svenska migrationspolitiken”.
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/126916-danmark-granskar-svenska-valdtakter
Hur många tusen svenskor som våldtas av Centerpartiets, Moderaternas m.fl. klienter spelar uppenbarligen mindre roll än risken för att Linanders och Bonniers politik misskrediteras.
Att man som nationell skall behöva höra klagomål på sin ”människosyn”, därtill av kräk som dessa, gör mig alltid lika häpen.
Tags: våldtäkt människosyn | Posted in Okategoriserade | 13 Comments »
tisdag, juni 19th, 2007
I GP:s huvudledare 11/6 dundrar ankeborgsorganet att ”Hatbrotten ökar.” ”Många länder tar lätt på problemen.” ”Skamligt.”
Det skamliga var att slutdokumentet från ett möte med OSSE/OSCE som behandlade hatbrottsproblematik inte hade uppmärksammat homo- bi- och transpersoner. I Göteborspåosten däremot står ”brännande frågor” och ”oroväckande slutsatser” som spön i backen. Statistiken på antisemitiska hatbrott i Storbrittannien är enligt GP ”hög nog att skrämma barn med” och brotten därvid hade ökat med 40% sedan förra året.
Det här OSCE-mötet diskuterade tydligen anitsemitism, islamofobi och diskriminering. I slutdeklarationen fastslog konferensen att varje land bör ha en ”mer effektiv hatbrottslagstiftning”. Göteborgsposten ansåg förstås att denna deklaration var ”tämligen urvattnad” och ägnade många ord åt att gräla på OSCE för detta.
För att få en bild av problemets omfång i Sverige slog jag i min pressöktjänst in ordet ”hatbrott”. Undersökningen tog ett par minuter och var inte uttömmande eller vetenskaplig, men här är i alla fall resultatet:
1. Ett hatbrott hade blivit avdömt: En politiker i Skåne hade i bakgrundstexten i en motion skrivit att en massa heroin kommer till Sverige från Kosovo. Han dömdes för Hets mot folkgrupp.
2. I samband med den sistlidna Pride-festivalen i Göteborg kunde man läsa om två hatbrott i tät följd. Den pressansvarige, en transvestit, berättade hur han blivit svårt misshandlad. I Stockholm infångades en person som begått något slags misslyckad knivattack mot ett RFSL-kontor.
3. En kurs om hatbrott på Polishögskolan, som först skulle lagts ned men som fick nytt liv efter påtryckningar.
4. En rapport från ett institut om att hatbrotten ökat.
5. En utställning i Lund om hatbrott. Kvällsposten berömde utställningen för att den var vidgad till att även omfatta ”modiga politiker”, en grupp som ”hotas och misshandlas för att de värnar alla människors lika värde och rätten att älska den man vill”.
Dessa larmrapporter om hatbrottens ökning ser man då och då. Ändå tror jag inte att den panik som rapporterna orsakat på Stampgatan är påkallad. När det gäller vanliga brott finns det som bekant ett mörkertal. Även när det gäller hatbrott. Men här är politik inblandat och då finns det ett strålkastartal:
a) Under de första åren som hatbrottslagstifningen började marknadsföras aktivt av massmedia, (slutet av 80-talet), rasade ledarskribenterna över att knappt några brott anmäldes och knappt några folkgruppshetsare dömdes. Karriärmedvetna domare löste problemet genom att börja döma ungdomar före Hets mot folkgrupp pga att de på sina vinterjackor bar tygmärken med hakkors eller kelterkors. Någon slags kugghjulsliknande symbol gav också fällande dom. Utan att ha undersökt saken har jag intrycket att huvuddelen av de ökande hatbrottsdomarna ligger inom kategorin åsiktsyttringar. Som framgår ovan syr man ju till och med in politiker.
Men vän av ordning måste invända att ett riktigt brott är någonting man gör. Ett brott måste begås. I vart fall enligt normalt svenskt rättsmedvetande, och det är vad som gäller på den här bloggen.
b) Den politiska dimensionen gör att ett element av brott som helt enkelt är uppfunna måste beaktas.
När tidningen Expo var okänd för något tiotal år sedan polisanmälde man ett attentat mot sin redaktion. Tidningen hade eldhärjats. Nyheten hade stora proportioner och läsarna gavs uppfattningen att sveriges rasister är i färd med att kväsa vår gamla yttrandefrihet genom att bränna ner kritiska tidningar. Torgny Segerstedt gick igen på ledarsidorna. När det gäller själva brottet kom senare fram, om jag minns rätt, att någonting i en plastpåse i trappuppgången hade tuttats på. Jag minns Polisens kommentar som ett inlindat fnys åt alltihop. (är det någon som har kvar ett klipp?) Expo dåförtiden var en tidning som producerades nära stencilnivån. Men några dagar efter de hatfulla rasisternas tilltag distribuerade stortidningarna ett nytt nummer av Expo i miljonupplaga, som gratis bilaga. Med tanke på tidsaspekten var detta en beundransvärd, för att inte säga osannolik prestation i produktions- och trycktekniskt avseende. Som anledning till sin plötsliga upphöjelse av Expo uppgav stortidningarna sin heliga harm över rasisternas nesliga brandattentat. Senast då blev förloppet på detta hatbrott glasklart för mig.
Vid ett annat tillfälle hade den revisionistiske franske professorn Robert Faurission inbjudits att föreläsa i Sverige. Några dagar före hans ankomst blev Stockholms judiska kyrkogård vandaliserad. Tidningarna rasade över hur de svenska revisionisterna tydligen värmde upp inför professorns besök genom att skända begravningsplatser. Därigenom kunde tidningarna smidigt föra in samtalet på frågan om förbud, både mot professorns besök och mot hans påståenden om tyska gaskammare. Ett lika ädelt syfte uppnåddes genom att publiciteten kring vandaliseringen i kombination med besöket hetsade upp tidningens våldsammare meningsfränder att samlas för att misshandla professor Faurisson då denne kom till Stockholm, vilket också skedde. Den som tror att detta hatbrott (inte misshandeln alltså, utan vandaliseringen på begravningsplatsen) var svenska historierevisionisters verk räcker upp en hand.
Under åratal har det skrivits artiklar om ”rasisthot” mot kändisar, som uppenbarligen varit rena tramset. Henrik Johansson visar exempel på sin blogg. Trams är trams men allt blåses upp, allt polisanmäls. Och allt adderas av ”Human Rights Watch” för att kunna blåsas upp igen i form av statistik.
c) När det gäller verkliga hatbrott mot transvestiter (och brott överhuvud taget, oavsett mot vem) har jag samma uppfattning som transvestiterna själva. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka att jag både hört och läst om hur vissa transvestiter roar sig med att inleda romantik med berusade män, för att sedan skratta gott när den druckne till sin förfäran upptäcker att damen har en rejäl ståfräs mellan benen. Cornelis Wreswijk var en man som inte uppskattade humorn i detta, han jagade två ”transor” ur sin lägenhet och över halva Södermalm. Dåförtiden var hatbrottet inte uppfunnet men jag tror att trubaduren dömdes för misshandel. Även sådant antar jag idag räknas som hatbrott och om just sådana hatbrott ökar så kan vi åtminstone vara överens om att det finns två sidor av saken.
Det intryck jag har är sammanfattningsvis inte detsamma som GP:s ledarredaktion har, nämligen att sexuellt avvikande personer blir alltmer utsatta och förföljda för varje år. Tvärtom har jag intrycket att homosexuella sällan haft en starkare ställning än i dagens Sverige. I riksdagen diskuteras med god vilja möjligheterna att göra all lagstiftning könsneutral. Homosexuella är väl företrädda i både massmedia och politik. Rent generellt har tröskeln för dolt homosexuella att ”komma ut ur garderoben” förmodligen aldrig varit lägre – och väl är väl det.
Ändå söker 2007 års politrukdrev med ljus och lykta efter hatbrott. Att man har svårt att hitta varken brott eller brottslingar gör bara den nya tidens präster på ännu sämre humör. Scenen är redan satt i detta skådespel. Medelsvensson är orättvist diskriminerande och våldsamt ”homofobisk”. Och det oskicket måste vi snarast ta ur honom om så landets alla polisbatonger måste slås krokiga.
Bilden som träder fram för mig är att hatbrottstjatet egentligen handlar om något annat. De som deltar i egenskap av att de själva är sexuellt avvikande har säkert ärliga avsikter. De uppskattar det massmediala och politiska stödet men förvånas nog över styrkan. Vad jag alltså tror är att debatten, kampanjen eller vad man skall kalla det har en djupare mening för en del av dem som drar i trådarna.
Men vilken?
| Posted in Okategoriserade | 2 Comments »
måndag, juni 18th, 2007
I dagens SvD får vi läsa att villainbrotten i Stockholm ökat med 38% på årsbasis. I Metro samma dag får vi läsa att den statliga kampanjen ”Alla olika alla lika” lanserar en ny anti-fördomsgeneral. Inspirerande läsning för Civilis, som legat på latsidan ett par veckor!
Först lite fördomsfull bakgrundsinformation.
Enligt tidningen Svensk Polis är begreppet ”bötning” vardagsmat för För 14-åringarna på Göteborgs skolgårdar. De har blivit regelbundet rånade på pengar, mobiltelefoner, eller tvingats stjäla kläder i exklusiva butiker. Even Magnusson, chef för Göteborgs ungdomspoliser, har i GP berättat ”Det är mycket färre tjejer som blivit bötade, och det är också färre tjejer som anmält saken för polisen. ”De riskerar att få betala med sin kropp. Vi vet att det förekommer och det blir en dubbel förnedring för tjejen om hon till exempel tvingas till en avsugning. Hon låter hellre bli att anmäla.” I Skåne är bötning vanligast. I en undersökning därvid svarade 10% att de drabbats, (se samma GP-artikel). Thomas Albinsson, chef för Malmöpolisens rånkommission: ”Hos oss kallar vi det personrån, men vi ser ju att det inte alltid handlar om pengar. Det är kränkningen man är ute efter i vissa fall. Till exempel kanske flera personer tvingar någon att ta av sig skorna och går i väg med dem.” I ett utskick till hushåll med tonårsbarn i Göteborg för något år sedan manade polisen ungdomar att nattetid endast använda centrala och ljusa gator i Göteborg. Och att, oavsett var, hålla sina mobiltelefoner dolda. (Broshyren uttryckte att ungdomarna inte skulle ”vifta” med sina mobiltelefoner. Telefonviftning är nog en konstart som Göteborgspolisens reklambyrå uppfunnit på egen hand).
Anders Rydberg, samordningsansvarig för brottsförebyggande åtgärder på länskriminalpolisen i Stockholm berättar i dagens SvD vad villaägare måsta tänka på i hans stad. Inte ”ha framdörren öppen när man vistas på baksidan, att skruva igen fönster som man inte brukar ha öppna, inte förvara plånbok och andra värdesaker i tamburen”. För lägenhetsboende gäller det att ”se över fönster och balkongdörrar och ha ett bra nätverk med grannar och polis i området.” Detta eftersom ”Det handlar om allt från kraftigare verktyg för att ta sig in till att man bryter sig in mitt på dagen när folk är hemma.”
Vad gäller ungdomsrånen snyftas det i självaste riksdagen om det ”utanförskap” och den ”segregation” som ”ligger bakom mycket av ungdomsbrottsligheten”. Klarare kan det inte sägas på det stället, det alla vet: Denna nya typ av brottslighet är invandrad. Ett etniskt lågnivåkrig där invandrarungdom tillämpar ockupantfasoner mot svensk ungdom.
Vad gäller villainbrotten i Stockholm har frekvensen ökat med 38% sedan 2006. Samma år, händelsevis, som riksdagens flyktingkramare slog rekord med 96.800 uppehållstillstånd. Om tidigare års förhållanden fortfarande rådde var de flesta asylsökarna dokumentlösa, dvs med oklart ursprung och ännu oklarare identitet (se SOU 2004:132). Säkert är många av inbrotttjuvarna svenskar men det är lika säkert att många av Stockholms villaägare genom inbrottsvågen nu får göra sin andra avbetalning på den moderata asylpolitiken.
Metro och Anna Sörman kämpar i samma båt
På en helsida i Metro 18/6 får vi idag läsa om den nya kampanjledaren Anna Sörman, 26, som vi skattebetalare i samarbete med Allmänna arvsfonden, tydligen har anställt. Hon hatar fördomar på heltid.
Då Metro beundrande frågar vad som är viktigast av allt just nu får vi läsa: ”Vi måste nå ut och prata om vad som skapar fördomar och hur vi alla berörs som individer.” Sara tar i på allvar i Metro-intervjun. Hon frågar till och med sig själv vilka fördomar hon bär på. Inte ens hon själv är säker mot fördomarna!
Tro fan det. Fördomar är naturliga och en livsviktig del av människans psykologiska utrustning. Alla de miljoner av små erfarenheter man får under sitt liv kan inte bearbetas av hjärnan på det medvetna planet. Men vårt undermedvetna pusslar oavbrutet ihop erfarenheter och informationsbitar i bakgrunden. Ibland höjer det undermedvetna ett varningens finger genom våra drömmar.
Inte bara våra egna erfarenheter lagras och bearbetas. Även sådant som berättas av föräldrar, äldre släktingar och andra personer som vi litar på lagras och jämförs med nyare information, allt i den omedvetna bakgrunden. Därmed kan fördomar och attityder ”gå i arv” och en väl sammanhållen släkt kan bli lite klokare för varje generation. En ätt med egen ryggrad och tradition! En ensam människa däremot, som växer upp utan förtroendefulla kontakter med äldre, blir utan den dolda resurs som fördomarna givit oss andra. Den ensamme, och den vars föräldrar av någon anledning inte haft någonting att ge, måste starta sin ätts kunskaps- och fördomsbyggande från noll.
Det är alltså en viktig del av funktionen hos våra hjärnor som Anna Sörman och ”Alla olika alla lika” (vad detta nu är) har svurit att bekämpa. Och till syvende och sist är det naturligtvis svenskarna som sådana som bekämpas – eller åtminstone möras upp inför fortsättningen på multikulti-experimentet. Att förbjuda svenskarna att använda sitt sunda förnuft för att skydda sig själva är definitivt en form av bekämpning.
Det är inte svårt att ge exempel på hur det undermedvetnas fördomar lotsar det medvetna jaget förbi livets blindskär:
Många småbarnsföräldrar som bodde i låginkomstområdena på 1980-talet hade med modermjölken fått med sig negativa fördomar om kringflackande sydlänningar utan yrke och med oklar identitet, den klassiska ”tattarfördomen”. Så när utlänningarna kom lyfte de sin ekonomi i håret för att snabbt flytta ifrån de aktuella stadsdelarna. Boendemässigt gjorde de förståss en bättre affär än de som stack senare. De fördomsfullas barn har också med säkerhet i mindre grad blivit rånade, ”bötade” eller tvingats till ”avsugning” (för att tala med Göteborgspolisens Even Magnusson) jämfört med barnen till de föräldrar som stannade längst i förorten.
Vissa flickor är mer fördomsfulla än andra. Men det är onekligen bland de minst fördomsfulla som vi finner de flickor som slår sig ihop med utländska lymlar som, efter att flickan bytt pojkvän på svenskt vis, kallar henne för hora och hämnas sin upplevda kränkning genom att släppa sina kamrater lösa på henne. (Jag tänker inte leta reda på någon länk om detta eftersom jag inte vill bli på dåligt humör men den som läser tidningar har läst om dylikt flera gånger). De fördomsfulla flickorna, däremot, hade redan från början en oklar känsla av att de här killarna skall undvikas.
Att fördomar och sund intuition bespottas är ett tidens tecken. Snart börjar väl den nya kampanjledare prata om någon ny fobi som vi skall behandlas för med skärpt lagstiftning. I mina ögon är hon en löjlig och ansvarslös opportunist vars lön det smärtar mig att behöva bidra till.
| Posted in Okategoriserade | 2 Comments »
fredag, juni 1st, 2007
Den aktuella uppgraderingen av telefonavlyssningssystemen, föranledd av IP-telefonins genombrott, har givit upphov till en del komiska poänger.
Det enda som inte nämns i debatten är huruvida insamlad information skall vidarebefordras till utländsk makt. Även Socialdemokraterna, som i sin nya oppositionsroll ställt hela tio vettiga krav innan FRA (Försvarets Radioanstalt) kan släppas loss på våra telefonledningar, har klädsamt nog glömt bort den utländska aspekten. http://www.idg.se/2.1085/1.104281
Och bråttom är det. Moderaterna är som vanligt med på vad som helst och fort skall det gå. Även socialdemokraterna är upphetsade och talar om ”snabbutredning”. Antingen beror brådskan på att det värde som utredningen är tänkt att skydda, dvs medborgarnas integritet gentemot myndigheterna, inte är viktigt nog att vara värt en normal utredning. Eller också beror brådskan på påtryckningar från något land som Sverige har underrättelsesamarbete med. Eller bådadera.
Händelsevis kan noteras att en viss nordamerikansk förbundsstat i våras införde system för buggning av all rösttrafik. CALEA (Commission on Accreditation for Law Enforcement Agencies) heter det organ som samordnar avlyssningen.
- Allt som sägs i tråd eller nalle skall lagras för senare filtrering.
- Myndigheterna skall i realtid kunna koppla in sig och lyssna på valfria samtal.
Reglerna gäller alla, även om det är två bredbandsabonnenter som talar IP-telefoni tvärs över gatan. En mäktig uppgift rent tekniskt för operatörerna. Att starta IP-telefoniverksamhet i USA är därför numera betydligt mer komplicerat än för ett par år sedan.
I USA rör sig debatten mest om hur dyrt och komplicerat detta är för operatörerna. Även små ISP (Internet servicer provider) och telebolag måste ju delta.
Utvecklingen ledde snabbt till att större, specialiserade företag klev in för att hantera avlyssningen som mellanhänder mellan ISP och myndighet. Ur fackpressen om Solera Inc.:
”Its CALEA product is one of a number of packet record and playback appliances. Solera makes that capture and store all or selected parts of the data traveling over a network. Because they provide not just snapshots but feature-length recordings of everything that happens on a network, they have a variety of uses.” Se även http://tinyurl.com/233ss2 och http://www.calea.org/.
Åter till Svedala. Moderaterna och den svenska avlyssningsapparaten FRA försäkrar att man bara skall spana mot utlandskommunikation. Den som tar denna försäkran på allvar räcker upp en hand. I Pär Ströms utmärkta nyhetsbrev BBB (Big Brother Bulletin) återges komiska citat på hur FRA redan börjar skruva sig genom ändringar av sin hemsida. Tydliga formuleringar byts ut mot svepande.
Vi är inte intresserade av svenskar byttes nyligen ut mot Vi är inte intresserade av vanliga svenskar.
FRA spanar inte på svenskar har blivit FRA spanar inte inrikes.
Avlyssningsmyndigheten kan tydligen knappt sitta still på stolen och vänta tills lagstödet klubbats, innan de börjar ta tillbaks allt de sagt och hävda motsatsen. Självklart kommer det att spanas mot allt och alla på samma sätt som i USA. Det är nog snarare fråga om minuter än år efter att riksdagen klubbat igenom lagen, tills löftena glömts av alla inblandade.
FRA:s egen lobbying inriktar sig av naturliga skäl på Socialdemokraterna. Och där möter man inget besvärligt motstånd En förtjust generaldirektör berättar i sitt interna nyhetsbrev efter samtal med riksdagsgruppen: Messing var utomordentligt tydlig: FRA har varit och skall även i framtiden vara en garant för en oberoende svensk säkerhetspolitik. Det kändes väldigt skönt att höra!
Vad Ulrica Messing menar med oberoende säkerhetspolitik vet hon nog inte ens själv. Politik oberoende av svenskarnas säkerhet kanske. Oberoende av USA menade hon definitivt inte.
| Posted in Okategoriserade | 2 Comments »
måndag, maj 21st, 2007
I dagens SvD ställs Folkpartiet i spetsen för det politiska motståndet mot att stärka dagens löjeväckande försvarskapacitet. I en av tre alternativa långtidsplaner har ÖB tydligen föreslagit en ytterst blygsam ökning av den idag närmast obefintliga kapaciteten för att, (efter ett års förvarning), kunna ta itu med en invaderande fiende. Riksdagsmannen Allan Widman kommenterar med folkpartistisk saklighet: Han utropar att ÖB, genom sitt förslag, riskerar att orsaka panik i landet.
För att tillfredsställa den svenska politikens törst efter internationell ryktbarhet hade den förtvivlade generalen i sitt förslag slängt in ytterligare några tusen man i utlandsverksamheten. Men en socialdemokratisk ankeborgspolitiker högg direkt. Håkan Juholt, som riksdagsmannen heter, avslöjar skamgreppet och fastslår att ÖB bara försöker ”få nya uppgifter och pengar.” Dessutom säger Juholt att ÖB:s rapport var ”illa skriven”. Den som vill veta vad Juholt anser som god skrivkonst kan studera dennes egenhändigt författade riksdagsmotion 2006/07:Fi248 med titeln ”Ökad jämlikhet och minskad inkomstspridning”. Ät ingenting innan Du börjar läsa.
Den moderata kommentaren var förstås också kritisk mot ÖB. Men på ett mer gåtfullt sätt. Riksdagsledamoten Göran Lennmarker säger sig inte kunna förstå varför ÖB överhuvud taget anger den stridskapacitet i Sverige respektive i utlandet som vart och ett av hans tre budgetalternativ resulterar i. ”Försvaret är en helhet, försvaret av Sverige bedrivs ju även i Mazar-e-Sharif i Afghanistan.”
Försvarsutgifterna bekostas endast av Sveriges skattebetalare. Utgifternas första syfte är fred för Sverige. Samma sak gäller för utrikespolitiken.
Även en stor man kan ha fel. Per-Albin Hansson var länge motståndare till ett starkt försvar. Han trodde på allvar på arbetarnas internationella solidaritet och att de andra europeiska länderna efter 1925 års nedrustningsbeslut (då 17 av 57 förband lades ned) skulle följa Sveriges exempel.
En stor man erkänner också då han haft fel. Inför andra världskriget inledde Per-Albins regering en makalös upprustning. Man hånar ofta Per-Albin för påståendet ”Vår beredskap är god” men den som gör så antyder att han vet mer än Per-Albin om hur god beredskap som faktiskt behövdes just då. Den tidens potentionella militära motståndare var inte i närheten av den mobilitet som Supermakten och dess hangarounds har byggt upp nuförtiden. Det var helt enkelt lättare dåförtiden att beräkna vilka styrkor som behövdes.
Tyskarna hade trots allt svårigheter att få bukt med Norge. Det är nu känt vilken oerhörd tur de hade vid flera tillfällen under ”Operation Weserübung”. Jag tror att det är en öppen fråga hur det hade gått för tyskarna om de givit sig på Sverige, som de vid något tillfälle hotade att göra. Efter kriget visade det sig också att hotelserna var bluff och att tyskarna inte hade utarbetat någon plan för ett anfall mot Sverige.
Efter världskriget fortsatte Per-Albin Hansson upprustningen. Samtidigt som den nationella socialdemokratin byggde vidare på folkhemmet skapade den världens fjärde starkaste flygvapen, ett mycket starkt civilförsvar och en flotta som kunde sopa ur vägen det mesta som närmade sig Sveriges kuster utan tillåtelse.
I debatten inför 1925 års okloka försvarsbeslut sade faktiskt en av Göran Lennmarkers föregångare någonting klokt, nämligen att Sveriges inträde i Nationernas Förbund hade ökat risken att Sverige drogs in i et krig. Schweizarna resonerar likadant men använder både hängsle och livrem – de menar att de har störst chans att slippa krig om de både står utanför NF/FN och håller ett starkt försvar. Och ingen kan säga att de haft fel. (Ingen skrev jag. Men Göran Lennmarker har säkert en revolutionerande plan som hade fungerat ännu bättre för Schweizarna, en moderat strategi som ”der Bundesrat” säkert ser fram emot att ta del av).
Insats av svensk trupp i utlandet kan säkert i något undantagsfall syfta till fred i Sverige, men i så fall måste kausaliteten kunna beskrivas på en A4. Det normala är naturligtvis motsatsen. I brist på förklaring från riksdagsman Lennmarker kan jag inte hitta något hövligt sätt att tolka hans tal om att det är betydelselöst om Sverige försvaras här eller i Afganistan.
Genom att garantera andra länders territorium eller engagera sig i militära pakter och allianser avhänder man sig självständighet. Detta kan svårligen syfta till att undvika krig. Om exempelvis Sovjetunionen och NATO hade gått i krig för 30 år sedan hade Sverige förmodligen ingripit i kriget som vilket NATO-land som helst. Förmodligen, och efter eget beslut. Och eftersom inga amerikanska baser fanns i Sverige hade det inte varit nödvändigt för Sovjetunionen att prioritera ett anfall mot Sverige tidigt i kriget. Med vårt starka försvar funnes det säkert scenarier där vi kunnat stå helt utanför kriget – tack vare att vi dessförinnan var utanför NATO.
Det är väl känt att både Moderaterna och Folkpartiet eftersträvar att slopa Sveriges utrikespolitiska självbestämmande genom medlemsskap i NATO. Vad de därmed eftersträvar är krig. Mot vem som helst. Och, som de presenterar det idag, utan vapen.
Riksdagens män brukar ibland blanda in EU i sin argumentation mot försvaret. Något konkret scenario, någonting om hur de menar att EU eller något annat EU-land skall försvara Sverige militärt framgår aldrig konkret. Det handlar helt enkelt om avledande svammel. Förmodligen är NATO-medlemsskap deras mål. När sedan medlemsskapet är ett faktum kommer ”vi” att besluta om strategin gemensamt med Supermakten. Deras bomplan på våra flygfält, eller våra egna. Det blir mest en dragkamp om vem som skall betala – en dragkamp som Sverige nog kommer att förlora. Försvaret byggs upp igen. Men att då kalla det för en försvarsmakt är falsk varudeklaration. Då kan det lika gärna handla om anfall.
| Posted in Okategoriserade | 9 Comments »