Civilis

I GP:s huvudledare 11/6 dundrar ankeborgsorganet att “Hatbrotten ökar.” “Många länder tar lätt på problemen.” “Skamligt.”

Det skamliga var att slutdokumentet från ett möte med OSSE/OSCE som behandlade hatbrottsproblematik inte hade uppmärksammat homo- bi- och transpersoner. I Göteborspåosten däremot står “brännande frågor” och “oroväckande slutsatser” som spön i backen. Statistiken på antisemitiska hatbrott i Storbrittannien är enligt GP “hög nog att skrämma barn med” och brotten därvid hade ökat med 40% sedan förra året.

Det här OSCE-mötet diskuterade tydligen anitsemitism, islamofobi och diskriminering. I slutdeklarationen fastslog konferensen att varje land bör ha en “mer effektiv hatbrottslagstiftning”. Göteborgsposten ansåg förstås att denna deklaration var “tämligen urvattnad” och ägnade många ord åt att gräla på OSCE för detta.

För att få en bild av problemets omfång i Sverige slog jag i min pressöktjänst in ordet “hatbrott”. Undersökningen tog ett par minuter och var inte uttömmande eller vetenskaplig, men här är i alla fall resultatet:

1. Ett hatbrott hade blivit avdömt: En politiker i Skåne hade i bakgrundstexten i en motion skrivit att en massa heroin kommer till Sverige från Kosovo. Han dömdes för Hets mot folkgrupp.

2. I samband med den sistlidna Pride-festivalen i Göteborg kunde man läsa om två hatbrott i tät följd. Den pressansvarige, en transvestit, berättade hur han blivit svårt misshandlad. I Stockholm infångades en person som begått något slags misslyckad knivattack mot ett RFSL-kontor.

3. En kurs om hatbrott på Polishögskolan, som först skulle lagts ned men som fick nytt liv efter påtryckningar.

4. En rapport från ett institut om att hatbrotten ökat.

5. En utställning i Lund om hatbrott. Kvällsposten berömde utställningen för att den var vidgad till att även omfatta “modiga politiker”, en grupp som “hotas och misshandlas för att de värnar alla människors lika värde och rätten att älska den man vill”.

Dessa larmrapporter om hatbrottens ökning ser man då och då. Ändå tror jag inte att den panik som rapporterna orsakat på Stampgatan är påkallad. När det gäller vanliga brott finns det som bekant ett mörkertal. Även när det gäller hatbrott. Men här är politik inblandat och då finns det ett strålkastartal:

a) Under de första åren som hatbrottslagstifningen började marknadsföras aktivt av massmedia, (slutet av 80-talet), rasade ledarskribenterna över att knappt några brott anmäldes och knappt några folkgruppshetsare dömdes. Karriärmedvetna domare löste problemet genom att börja döma ungdomar före Hets mot folkgrupp pga att de på sina vinterjackor bar tygmärken med hakkors eller kelterkors. Någon slags kugghjulsliknande symbol gav också fällande dom. Utan att ha undersökt saken har jag intrycket att huvuddelen av de ökande hatbrottsdomarna ligger inom kategorin åsiktsyttringar. Som framgår ovan syr man ju till och med in politiker.
Men vän av ordning måste invända att ett riktigt brott är någonting man gör. Ett brott måste begås. I vart fall enligt normalt svenskt rättsmedvetande, och det är vad som gäller på den här bloggen.

b) Den politiska dimensionen gör att ett element av brott som helt enkelt är uppfunna måste beaktas.

När tidningen Expo var okänd för något tiotal år sedan polisanmälde man ett attentat mot sin redaktion. Tidningen hade eldhärjats. Nyheten hade stora proportioner och läsarna gavs uppfattningen att sveriges rasister är i färd med att kväsa vår gamla yttrandefrihet genom att bränna ner kritiska tidningar. Torgny Segerstedt gick igen på ledarsidorna. När det gäller själva brottet kom senare fram, om jag minns rätt, att någonting i en plastpåse i trappuppgången hade tuttats på. Jag minns Polisens kommentar som ett inlindat fnys åt alltihop. (är det någon som har kvar ett klipp?) Expo dåförtiden var en tidning som producerades nära stencilnivån. Men några dagar efter de hatfulla rasisternas tilltag distribuerade stortidningarna ett nytt nummer av Expo i miljonupplaga, som gratis bilaga. Med tanke på tidsaspekten var detta en beundransvärd, för att inte säga osannolik prestation i produktions- och trycktekniskt avseende. Som anledning till sin plötsliga upphöjelse av Expo uppgav stortidningarna sin heliga harm över rasisternas nesliga brandattentat. Senast då blev förloppet på detta hatbrott glasklart för mig.

Vid ett annat tillfälle hade den revisionistiske franske professorn Robert Faurission inbjudits att föreläsa i Sverige. Några dagar före hans ankomst blev Stockholms judiska kyrkogård vandaliserad. Tidningarna rasade över hur de svenska revisionisterna tydligen värmde upp inför professorns besök genom att skända begravningsplatser. Därigenom kunde tidningarna smidigt föra in samtalet på frågan om förbud, både mot professorns besök och mot hans påståenden om tyska gaskammare. Ett lika ädelt syfte uppnåddes genom att publiciteten kring vandaliseringen i kombination med besöket hetsade upp tidningens våldsammare meningsfränder att samlas för att misshandla professor Faurisson då denne kom till Stockholm, vilket också skedde. Den som tror att detta hatbrott (inte misshandeln alltså, utan vandaliseringen på begravningsplatsen) var svenska historierevisionisters verk räcker upp en hand.

Under åratal har det skrivits artiklar om “rasisthot” mot kändisar, som uppenbarligen varit rena tramset. Henrik Johansson visar exempel på sin blogg. Trams är trams men allt blåses upp, allt polisanmäls. Och allt adderas av “Human Rights Watch” för att kunna blåsas upp igen i form av statistik.
c) När det gäller verkliga hatbrott mot transvestiter (och brott överhuvud taget, oavsett mot vem) har jag samma uppfattning som transvestiterna själva. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka att jag både hört och läst om hur vissa transvestiter roar sig med att inleda romantik med berusade män, för att sedan skratta gott när den druckne till sin förfäran upptäcker att damen har en rejäl ståfräs mellan benen. Cornelis Wreswijk var en man som inte uppskattade humorn i detta, han jagade två “transor” ur sin lägenhet och över halva Södermalm. Dåförtiden var hatbrottet inte uppfunnet men jag tror att trubaduren dömdes för misshandel. Även sådant antar jag idag räknas som hatbrott och om just sådana hatbrott ökar så kan vi åtminstone vara överens om att det finns två sidor av saken.
Det intryck jag har är sammanfattningsvis inte detsamma som GP:s ledarredaktion har, nämligen att sexuellt avvikande personer blir alltmer utsatta och förföljda för varje år. Tvärtom har jag intrycket att homosexuella sällan haft en starkare ställning än i dagens Sverige. I riksdagen diskuteras med god vilja möjligheterna att göra all lagstiftning könsneutral. Homosexuella är väl företrädda i både massmedia och politik. Rent generellt har tröskeln för dolt homosexuella att “komma ut ur garderoben” förmodligen aldrig varit lägre - och väl är väl det.

Ändå söker 2007 års politrukdrev med ljus och lykta efter hatbrott. Att man har svårt att hitta varken brott eller brottslingar gör bara den nya tidens präster på ännu sämre humör. Scenen är redan satt i detta skådespel. Medelsvensson är orättvist diskriminerande och våldsamt “homofobisk”. Och det oskicket måste vi snarast ta ur honom om så landets alla polisbatonger måste slås krokiga.

Bilden som träder fram för mig är att hatbrottstjatet egentligen handlar om något annat. De som deltar i egenskap av att de själva är sexuellt avvikande har säkert ärliga avsikter. De uppskattar det massmediala och politiska stödet men förvånas nog över styrkan. Vad jag alltså tror är att debatten, kampanjen eller vad man skall kalla det har en djupare mening för en del av dem som drar i trådarna.

Men vilken?

I dagens SvD får vi läsa att villainbrotten i Stockholm ökat med 38% på årsbasis. I Metro samma dag får vi läsa att den statliga kampanjen “Alla olika alla lika” lanserar en ny anti-fördomsgeneral. Inspirerande läsning för Civilis, som legat på latsidan ett par veckor!

Först lite fördomsfull bakgrundsinformation.

Enligt tidningen Svensk Polis är begreppet “bötning” vardagsmat för För 14-åringarna på Göteborgs skolgårdar. De har blivit regelbundet rånade på pengar, mobiltelefoner, eller tvingats stjäla kläder i exklusiva butiker. Even Magnusson, chef för Göteborgs ungdomspoliser, har i GP berättat “Det är mycket färre tjejer som blivit bötade, och det är också färre tjejer som anmält saken för polisen. “De riskerar att få betala med sin kropp. Vi vet att det förekommer och det blir en dubbel förnedring för tjejen om hon till exempel tvingas till en avsugning. Hon låter hellre bli att anmäla.” I Skåne är bötning vanligast. I en undersökning därvid svarade 10% att de drabbats, (se samma GP-artikel). Thomas Albinsson, chef för Malmöpolisens rånkommission: “Hos oss kallar vi det personrån, men vi ser ju att det inte alltid handlar om pengar. Det är kränkningen man är ute efter i vissa fall. Till exempel kanske flera personer tvingar någon att ta av sig skorna och går i väg med dem.” I ett utskick till hushåll med tonårsbarn i Göteborg för något år sedan manade polisen ungdomar att nattetid endast använda centrala och ljusa gator i Göteborg. Och att, oavsett var, hålla sina mobiltelefoner dolda. (Broshyren uttryckte att ungdomarna inte skulle “vifta” med sina mobiltelefoner. Telefonviftning är nog en konstart som Göteborgspolisens reklambyrå uppfunnit på egen hand).

Anders Rydberg, samordningsansvarig för brottsförebyggande åtgärder på länskriminalpolisen i Stockholm berättar i dagens SvD vad villaägare måsta tänka på i hans stad. Inte “ha framdörren öppen när man vistas på baksidan, att skruva igen fönster som man inte brukar ha öppna, inte förvara plånbok och andra värdesaker i tamburen”. För lägenhetsboende gäller det att “se över fönster och balkongdörrar och ha ett bra nätverk med grannar och polis i området.” Detta eftersom “Det handlar om allt från kraftigare verktyg för att ta sig in till att man bryter sig in mitt på dagen när folk är hemma.”
Vad gäller ungdomsrånen snyftas det i självaste riksdagen om det “utanförskap” och den “segregation” som “ligger bakom mycket av ungdomsbrottsligheten“. Klarare kan det inte sägas på det stället, det alla vet: Denna nya typ av brottslighet är invandrad. Ett etniskt lågnivåkrig där invandrarungdom tillämpar ockupantfasoner mot svensk ungdom.
Vad gäller villainbrotten i Stockholm har frekvensen ökat med 38% sedan 2006. Samma år, händelsevis, som riksdagens flyktingkramare slog rekord med 96.800 uppehållstillstånd. Om tidigare års förhållanden fortfarande rådde var de flesta asylsökarna dokumentlösa, dvs med oklart ursprung och ännu oklarare identitet (se SOU 2004:132). Säkert är många av inbrotttjuvarna svenskar men det är lika säkert att många av Stockholms villaägare genom inbrottsvågen nu får göra sin andra avbetalning på den moderata asylpolitiken.

Metro och Anna Sörman kämpar i samma båt

På en helsida i Metro 18/6 får vi idag läsa om den nya kampanjledaren Anna Sörman, 26, som vi skattebetalare i samarbete med Allmänna arvsfonden, tydligen har anställt. Hon hatar fördomar på heltid.

Då Metro beundrande frågar vad som är viktigast av allt just nu får vi läsa: “Vi måste nå ut och prata om vad som skapar fördomar och hur vi alla berörs som individer.” Sara tar i på allvar i Metro-intervjun. Hon frågar till och med sig själv vilka fördomar hon bär på. Inte ens hon själv är säker mot fördomarna!

Tro fan det. Fördomar är naturliga och en livsviktig del av människans psykologiska utrustning. Alla de miljoner av små erfarenheter man får under sitt liv kan inte bearbetas av hjärnan på det medvetna planet. Men vårt undermedvetna pusslar oavbrutet ihop erfarenheter och informationsbitar i bakgrunden. Ibland höjer det undermedvetna ett varningens finger genom våra drömmar.

Inte bara våra egna erfarenheter lagras och bearbetas. Även sådant som berättas av föräldrar, äldre släktingar och andra personer som vi litar på lagras och jämförs med nyare information, allt i den omedvetna bakgrunden. Därmed kan fördomar och attityder “gå i arv” och en väl sammanhållen släkt kan bli lite klokare för varje generation. En ätt med egen ryggrad och tradition! En ensam människa däremot, som växer upp utan förtroendefulla kontakter med äldre, blir utan den dolda resurs som fördomarna givit oss andra. Den ensamme, och den vars föräldrar av någon anledning inte haft någonting att ge, måste starta sin ätts kunskaps- och fördomsbyggande från noll.

Det är alltså en viktig del av funktionen hos våra hjärnor som Anna Sörman och “Alla olika alla lika” (vad detta nu är) har svurit att bekämpa. Och till syvende och sist är det naturligtvis svenskarna som sådana som bekämpas - eller åtminstone möras upp inför fortsättningen på multikulti-experimentet. Att förbjuda svenskarna att använda sitt sunda förnuft för att skydda sig själva är definitivt en form av bekämpning.
Det är inte svårt att ge exempel på hur det undermedvetnas fördomar lotsar det medvetna jaget förbi livets blindskär:

Många småbarnsföräldrar som bodde i låginkomstområdena på 1980-talet hade med modermjölken fått med sig negativa fördomar om kringflackande sydlänningar utan yrke och med oklar identitet, den klassiska “tattarfördomen”. Så när utlänningarna kom lyfte de sin ekonomi i håret för att snabbt flytta ifrån de aktuella stadsdelarna. Boendemässigt gjorde de förståss en bättre affär än de som stack senare. De fördomsfullas barn har också med säkerhet i mindre grad blivit rånade, “bötade” eller tvingats till “avsugning” (för att tala med Göteborgspolisens Even Magnusson) jämfört med barnen till de föräldrar som stannade längst i förorten.
Vissa flickor är mer fördomsfulla än andra. Men det är onekligen bland de minst fördomsfulla som vi finner de flickor som slår sig ihop med utländska lymlar som, efter att flickan bytt pojkvän på svenskt vis, kallar henne för hora och hämnas sin upplevda kränkning genom att släppa sina kamrater lösa på henne. (Jag tänker inte leta reda på någon länk om detta eftersom jag inte vill bli på dåligt humör men den som läser tidningar har läst om dylikt flera gånger). De fördomsfulla flickorna, däremot, hade redan från början en oklar känsla av att de här killarna skall undvikas.

Att fördomar och sund intuition bespottas är ett tidens tecken. Snart börjar väl den nya kampanjledare prata om någon ny fobi som vi skall behandlas för med skärpt lagstiftning. I mina ögon är hon en löjlig och ansvarslös opportunist vars lön det smärtar mig att behöva bidra till.

Den aktuella uppgraderingen av telefonavlyssningssystemen, föranledd av IP-telefonins genombrott, har givit upphov till en del komiska poänger.

Det enda som inte nämns i debatten är huruvida insamlad information skall vidarebefordras till utländsk makt. Även Socialdemokraterna, som i sin nya oppositionsroll ställt hela tio vettiga krav innan FRA (Försvarets Radioanstalt) kan släppas loss på våra telefonledningar, har klädsamt nog glömt bort den utländska aspekten. http://www.idg.se/2.1085/1.104281

Och bråttom är det. Moderaterna är som vanligt med på vad som helst och fort skall det gå. Även socialdemokraterna är upphetsade och talar om “snabbutredning”. Antingen beror brådskan på att det värde som utredningen är tänkt att skydda, dvs medborgarnas integritet gentemot myndigheterna, inte är viktigt nog att vara värt en normal utredning. Eller också beror brådskan på påtryckningar från något land som Sverige har underrättelsesamarbete med. Eller bådadera.

Händelsevis kan noteras att en viss nordamerikansk förbundsstat i våras införde system för buggning av all rösttrafik. CALEA (Commission on Accreditation for Law Enforcement Agencies) heter det organ som samordnar avlyssningen.

- Allt som sägs i tråd eller nalle skall lagras för senare filtrering.

- Myndigheterna skall i realtid kunna koppla in sig och lyssna på valfria samtal.

Reglerna gäller alla, även om det är två bredbandsabonnenter som talar IP-telefoni tvärs över gatan. En mäktig uppgift rent tekniskt för operatörerna. Att starta IP-telefoniverksamhet i USA är därför numera betydligt mer komplicerat än för ett par år sedan.

I USA rör sig debatten mest om hur dyrt och komplicerat detta är för operatörerna. Även små ISP (Internet servicer provider) och telebolag måste ju delta.

Utvecklingen ledde snabbt till att större, specialiserade företag klev in för att hantera avlyssningen som mellanhänder mellan ISP och myndighet. Ur fackpressen om Solera Inc.:

“Its CALEA product is one of a number of packet record and playback appliances. Solera makes that capture and store all or selected parts of the data traveling over a network. Because they provide not just snapshots but feature-length recordings of everything that happens on a network, they have a variety of uses.” Se även http://tinyurl.com/233ss2 och http://www.calea.org/.

Åter till Svedala. Moderaterna och den svenska avlyssningsapparaten FRA försäkrar att man bara skall spana mot utlandskommunikation. Den som tar denna försäkran på allvar räcker upp en hand. I Pär Ströms utmärkta nyhetsbrev BBB (Big Brother Bulletin) återges komiska citat på hur FRA redan börjar skruva sig genom ändringar av sin hemsida. Tydliga formuleringar byts ut mot svepande.

Vi är inte intresserade av svenskar byttes nyligen ut mot Vi är inte intresserade av vanliga svenskar.

FRA spanar inte på svenskar har blivit FRA spanar inte inrikes.

Avlyssningsmyndigheten kan tydligen knappt sitta still på stolen och vänta tills lagstödet klubbats, innan de börjar ta tillbaks allt de sagt och hävda motsatsen. Självklart kommer det att spanas mot allt och alla på samma sätt som i USA. Det är nog snarare fråga om minuter än år efter att riksdagen klubbat igenom lagen, tills löftena glömts av alla inblandade.

FRA:s egen lobbying inriktar sig av naturliga skäl på Socialdemokraterna. Och där möter man inget besvärligt motstånd En förtjust generaldirektör berättar i sitt interna nyhetsbrev efter samtal med riksdagsgruppen: Messing var utomordentligt tydlig: FRA har varit och skall även i framtiden vara en garant för en oberoende svensk säkerhetspolitik. Det kändes väldigt skönt att höra!

Vad Ulrica Messing menar med oberoende säkerhetspolitik vet hon nog inte ens själv. Politik oberoende av svenskarnas säkerhet kanske. Oberoende av USA menade hon definitivt inte.

I dagens SvD ställs Folkpartiet i spetsen för det politiska motståndet mot att stärka dagens löjeväckande försvarskapacitet. I en av tre alternativa långtidsplaner har ÖB tydligen föreslagit en ytterst blygsam ökning av den idag närmast obefintliga kapaciteten för att, (efter ett års förvarning), kunna ta itu med en invaderande fiende. Riksdagsmannen Allan Widman kommenterar med folkpartistisk saklighet: Han utropar att ÖB, genom sitt förslag, riskerar att orsaka panik i landet.

För att tillfredsställa den svenska politikens törst efter internationell ryktbarhet hade den förtvivlade generalen i sitt förslag slängt in ytterligare några tusen man i utlandsverksamheten. Men en socialdemokratisk ankeborgspolitiker högg direkt. Håkan Juholt, som riksdagsmannen heter, avslöjar skamgreppet och fastslår att ÖB bara försöker “få nya uppgifter och pengar.” Dessutom säger Juholt att ÖB:s rapport var “illa skriven”. Den som vill veta vad Juholt anser som god skrivkonst kan studera dennes egenhändigt författade riksdagsmotion 2006/07:Fi248 med titeln “Ökad jämlikhet och minskad inkomstspridning”. Ät ingenting innan Du börjar läsa.

Den moderata kommentaren var förstås också kritisk mot ÖB. Men på ett mer gåtfullt sätt. Riksdagsledamoten Göran Lennmarker säger sig inte kunna förstå varför ÖB överhuvud taget anger den stridskapacitet i Sverige respektive i utlandet som vart och ett av hans tre budgetalternativ resulterar i. “Försvaret är en helhet, försvaret av Sverige bedrivs ju även i Mazar-e-Sharif i Afghanistan.”

Försvarsutgifterna bekostas endast av Sveriges skattebetalare. Utgifternas första syfte är fred för Sverige. Samma sak gäller för utrikespolitiken.

Även en stor man kan ha fel. Per-Albin Hansson var länge motståndare till ett starkt försvar. Han trodde på allvar på arbetarnas internationella solidaritet och att de andra europeiska länderna efter 1925 års nedrustningsbeslut (då 17 av 57 förband lades ned) skulle följa Sveriges exempel.

En stor man erkänner också då han haft fel. Inför andra världskriget inledde Per-Albins regering en makalös upprustning. Man hånar ofta Per-Albin för påståendet “Vår beredskap är god” men den som gör så antyder att han vet mer än Per-Albin om hur god beredskap som faktiskt behövdes just då. Den tidens potentionella militära motståndare var inte i närheten av den mobilitet som Supermakten och dess hangarounds har byggt upp nuförtiden. Det var helt enkelt lättare dåförtiden att beräkna vilka styrkor som behövdes.

Tyskarna hade trots allt svårigheter att få bukt med Norge. Det är nu känt vilken oerhörd tur de hade vid flera tillfällen under “Operation Weserübung”. Jag tror att det är en öppen fråga hur det hade gått för tyskarna om de givit sig på Sverige, som de vid något tillfälle hotade att göra. Efter kriget visade det sig också att hotelserna var bluff och att tyskarna inte hade utarbetat någon plan för ett anfall mot Sverige.

Efter världskriget fortsatte Per-Albin Hansson upprustningen. Samtidigt som den nationella socialdemokratin byggde vidare på folkhemmet skapade den världens fjärde starkaste flygvapen, ett mycket starkt civilförsvar och en flotta som kunde sopa ur vägen det mesta som närmade sig Sveriges kuster utan tillåtelse.

I debatten inför 1925 års okloka försvarsbeslut sade faktiskt en av Göran Lennmarkers föregångare någonting klokt, nämligen att Sveriges inträde i Nationernas Förbund hade ökat risken att Sverige drogs in i et krig. Schweizarna resonerar likadant men använder både hängsle och livrem - de menar att de har störst chans att slippa krig om de både står utanför NF/FN och håller ett starkt försvar. Och ingen kan säga att de haft fel. (Ingen skrev jag. Men Göran Lennmarker har säkert en revolutionerande plan som hade fungerat ännu bättre för Schweizarna, en moderat strategi som “der Bundesrat” säkert ser fram emot att ta del av).

Insats av svensk trupp i utlandet kan säkert i något undantagsfall syfta till fred i Sverige, men i så fall måste kausaliteten kunna beskrivas på en A4. Det normala är naturligtvis motsatsen. I brist på förklaring från riksdagsman Lennmarker kan jag inte hitta något hövligt sätt att tolka hans tal om att det är betydelselöst om Sverige försvaras här eller i Afganistan.

Genom att garantera andra länders territorium eller engagera sig i militära pakter och allianser avhänder man sig självständighet. Detta kan svårligen syfta till att undvika krig. Om exempelvis Sovjetunionen och NATO hade gått i krig för 30 år sedan hade Sverige förmodligen ingripit i kriget som vilket NATO-land som helst. Förmodligen, och efter eget beslut. Och eftersom inga amerikanska baser fanns i Sverige hade det inte varit nödvändigt för Sovjetunionen att prioritera ett anfall mot Sverige tidigt i kriget. Med vårt starka försvar funnes det säkert scenarier där vi kunnat stå helt utanför kriget - tack vare att vi dessförinnan var utanför NATO.
Det är väl känt att både Moderaterna och Folkpartiet eftersträvar att slopa Sveriges utrikespolitiska självbestämmande genom medlemsskap i NATO. Vad de därmed eftersträvar är krig. Mot vem som helst. Och, som de presenterar det idag, utan vapen.

Riksdagens män brukar ibland blanda in EU i sin argumentation mot försvaret. Något konkret scenario, någonting om hur de menar att EU eller något annat EU-land skall försvara Sverige militärt framgår aldrig konkret. Det handlar helt enkelt om avledande svammel. Förmodligen är NATO-medlemsskap deras mål. När sedan medlemsskapet är ett faktum kommer “vi” att besluta om strategin gemensamt med Supermakten. Deras bomplan på våra flygfält, eller våra egna. Det blir mest en dragkamp om vem som skall betala - en dragkamp som Sverige nog kommer att förlora. Försvaret byggs upp igen. Men att då kalla det för en försvarsmakt är falsk varudeklaration. Då kan det lika gärna handla om anfall.

I dagens SvD kritiserar insändaren Ants Andersson obalansen mellan den finländska tvåspråkigheten och hur den finska minoriteten i Sverige behandlas. Han avslutar med att jämföra de ryska minoriteterna i Baltikum med den svenska i Finland.
Jämförelsen med ryssarnas kvarlämnade minoriteter i ockuperade länder är tankeväckande. Men vad AA missat i sammanhanget är att Finlandssvenskarna inte är utlännningar i Finland. Medan ryssarna är balternas fiende- och ockupantfolk har Sverige och Finland från urminnes tid och tills för 200 år sedan varit samma rike, vars folk kämpat tillsammans mot samma fiender.

Samtidigt vill jag påstå att Finlandssvenskarna inte är mer behärtansvärda för oss svenskar än äktfinnarna. Alla resonemang bör utgå från finska folkets intresse som helhet och inte hängas upp på det språkliga. Gustav III kunde en del finska. Finska pojkar oavsett språk slogs lika bra på Europas slagfält på den tid det begav sig.

Anderssons resonemang aktualiserar därför två frågor.

1. Hur länge skall de finsktalande finnarna känna plikten att vårda den gemensamma historien i form av tvåspråkighet, ifall de nu inte vill? (glöm inte att tvåspråkigheten kan vara bra även för de finsktalande, alla tjafsar ju om hur viktigt det är med språk) Svaret kunde vara att tvåspråkigheten egentligen inte behöver upprätthållas mer än en generöst tillagen frist efter att man varnat Finlandssvenskarna - låt säga 20 år.

2. Sverige har en liten finsktalande befolkning i vårt eget land och mängder av kontakter över Östersjön. Varför är det finska språket så undanskymt i Sverige? Om fler svenskar lärde sig finska vore detta en vinst för båda länderna, framför allt för Sverige.

Hur större tvåspråkighet i Sverige skall stimuleras vet jag inte, men en början kunde vara att man stimulerar finskan på samma sätt som man stimulerar inlärningen av andra utländska språk.

Om sedan en svensk insats för finska språket i Sverige kan stimulera finnarna att hålla liv i det svenska språket i Finland är detta bra. Men att se det hela som något slags byteshandel för Finlandssvenskarnas skull vore fel. De finsktalande finnarna är också våra bröder och det vi gör i relation till dem skall vara till nytta för dem.

Idag berättar SvD om vad alla demonstranter mot den iranske utrikesministerns besök tycker om Iran. De protesterande och anti-iranier i tidningar blir citerade och oemotsagda i långa stycken. Artikeln i SvD är aggressivt redigerad. Överrubriken på nätupllagan är “”Släng ut mördaren”". Slutorden är en anklagelse som, såvitt jag vet, är helt ogrundad: “Man ska inte heller glömma bort att regimen stödjer terroristaktioner över hela världen, säger Mahin Alipour.”

Det går mest ut på att ett par kvinnosakskämpar blivit arresterade för sina politiska aktiviteter, som anses som “sammansvärjning och sammankomst med syfte att kränka rikets säkerhet”.

Kvinnors likaberättigande ligger naturligtvis oss svenskar varmt om hjärtat. Ändå har vi inget annat val än att respektera det faktum att Iran på folklig begäran f.n. är just en “islamisk republik” där kvinnor och män per definition inte är likaberättigade. Irans islamiska levnadsregler är vedervärdiga i mina ögon. Men det finns ingen anledning för någon utlänning att bli aggressiv i det sammanhanget. Och om man, som Irans demonstrerande kritiker, har så mycket att säga så borde de nöja sig med att säga det som är sant.
Väsentligt idag är framför allt att det samtidigt med denna debatt pågår en internationell sammansvärjning mot Iran, med USA som ledare. Den syftar till att med hjälp av olika anklagelser mot Iran underblåsa ovilja mot landet, vilket i sin tur syftar till att skapa stöd för ett oprovocerat militärt angrepp. Om de två fängslade kvinnosakskvinnorna medvetet hade gjort sig till en del av det livsfarliga ordkriget mot Iran eller om de är fängslade enbart för sina åsikters skull vet jag inte. Men det vet inte SvD heller. Det tråkiga är att tidningen verkar strunta i hur det ligger till.

Om det är någon verklig livsfara som just nu svävar över iranierna, (oavsett kön), så är det varken regeringens orättfärdiga behandling av kvinnosaksaktivister eller att utrikesministern skulle vara mördare. Det är att landet blir utsatt för ett militärt angrepp. Den faran ökar för varje tendensiös artikel av det slag som SvD idag har publicerat.

Jaha, då var det dags för en av NATO:s generalchefer, Jaap de Hoop Scheffer, att yttra sig i bråket mellan Ryssland och Estland. Jag hade nästan hellre hört Gudrun Schyman yttra sig i frågan än att höra den här gubben.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15345408.asp

Talesmannen radar upp argument på argument utan att med en halv sats bry sig om Rysslands prekära inrikespolitiska situation.

Artikeln är betydelsefull. En militär ledare gör ett obalanserat och kategoriskt ställningstagande i en obetydlig konflikt, belägen på motsatt sidan av jordklotet från NATO:s ledarland räknat.

Look who’s talking

Att något uttalande överhuvud taget görs av en chef inom NATO är ett budskap i sig - ett budskap om NATO. Vad man antyder är att man inte bara är en allians för att samordna sina medlemmars krig utan även numera en allians för de politiska intriger som behövs för att få igång krigen. Talarmikrofonen i den ena handen och bomben i den andra ger ju en utmärkt psykologisk effekt.

Yttrandet borde ha föregåtts av en omröstning bland NATO:s medlemsstater. Jaap de Hoop Scheffer uttalar sig för hela NATO. Tack så jävla mycket säger kanske norrmännen.

Om själva konflikten

Har Civilis blivit ryssvänlig? Svar ja. Estvänlig var jag redan förut.

Den ryska minoriteten i Estland känner sig tydligen skymfad av att det förbannade monumentet flyttas. Med orätt tycker jag. Men självklart sympatiserar ryssarna i Moskva med sina folkfränder i Estland. För dem är det nog lika mycket en fråga om respekt för de soldater som dog i andra världskriget - “nästan alla” ryssar har sådana i släkten. Ryssarna är sura av samma anledning som tyskarna borde vara det. De står upp för sitt folk och sin historia. Liksom Esterna gör.

Esterna gör vad de skall göra. Ryssarna reagerar som de skall reagera. Och snart kommer det hela att ebba ut, om inte fredströtta aktörer lyckas blåsa liv i det.

Nåväl - vad vill Ryssland egentligen, när känslostormarna förhoppningsvis har lagt sig?

Jag tror inte att Sverige hade erövrat Skåne om man inte varit tvungen, eftersom Danskarna var olidliga “backstabbers” som man ständig måste värja sig emot. Samma idag mellan Ryssland och Estland. Analogt tror jag inte att Ryssarna vill återerövra Estland om inte Estland agerar fientligt mot Ryssland, exempelvis genom att delta i NATO-ledda intriger.

Det sämsta som kan hända för Baltikum, Skandinavien och inte minst Ryssland är att någon lyckas blåsa upp monumentbråket mellan Ryssland och Estland till aktiv fiendeskap.

vilka är aktörerna?

Svenska Dagbladets rubrik var “USA stöder Estland”, följd av ett närmast ordagrant återgivande av USA:s syn på saken. Att spekulera i SvD:s syfte med denna ansvarlösa idioti är att upphöja tidningen till något den inte är.

Moderateran o.dyl. håller inte bara med om allt NATO säger. De vill också utveckla Sverige från “hangaround” till fullvärdig medlem i NATO. Att det skulle ligga någon djupare tanke bakom detta är nog inte heller värt att spekulera i. USA oh NATO betraktas väl som något slags vinnare och det är ju fränt att vara på det vinnande laget. Förslaget om medlemsskap ligger bra i mun helt enkelt, djupare än så är det nog inte.

Säkert är däremot att NATO:s ledarland vet vad man vill åstadkomma: Europeiskt krig med amerikanska bomber. Amerikanska dominans.

Mer exakt var inom NATO som den största fredströttheten finns skulle vara intressant att veta. Även om någon särskild av USA:s övriga “friends and allies” är aktiv i rysslandsrelaterade intriger.

Jag hoppas att många instämmer i ett budskapriktat både till USA/NATO och till Moderaterna/Folkpartiet/SvD: Lär er spela counterstrike eller paintball och gör sedan detta, istället för att spela rollspel med miljoner människors liv som insats. Oavsett vad Esterna själva tror klarar de den här matchen bättre utan huligansupporters.

Läs mer om spelet mellan Ryssland och NATO på sajten där jag tog denna bild - http://www.truthinmedia.org/TruthinMedia/Columns/new-dawn-may99.html

Efter nyheten att stenkastarvänstern blockerar Sverigedemokraternas årsmöte även i Danmark föreslog Folkpartiets kommunalråd i Uddevalla, Essam El-Naggar, att hans parti skulle hjälpa SD med lokalfrågan. En ganska självklar tanke från en man som missförstått den svenska demokratin. Han hade liksom inte begripit hur den inte fungerar. Essam El-Naggar i måndagens Bohuslänningen:

- Jag ska föreslå mina partikamrater i Stockholm att de ska hjälpa Sverigedemokraterna att hitta en lokal så att de kan hålla sitt årsmöte.

Bara 24 timmar senare hade han begripit. Ur Bohuslännningen nästa dag:

- Jag har aldrig föreslagit att folkpartiet ska hjälpa Sverigedemokraterna, säger Essam El-Naggar idag.

I dagens Bohuslänningen är allt som vanligt och Essam “säger vad han tycker”. Jag tror Oskerei håller med om att hans motivering för sig självklara ståndpunkt kvalificerar för Kalle Anka Awards:

- Varför hjälpa odemokratisk kultur som ligger långt ifrån oss?

Var det någon som trodde på att utlänningar skulle tillföra en frisk fläkt i politiken?

Lika intressant är att det ovanstående bara framgår ur Bohuslänningens lokalspalt.

De stora Ankeborgsmedierna, TT, SVT och & co döljer skickligt kommunalmannens förnedring, se exempelvis SvD.

UPPDATERING: Gilbert Tribo, en folkparist i Kristianstad, argumenterar tydligt för att det offentliga skall ställa upp för att ordna med lokal, enligt uppgift i lokaltidningen idag.

.

.

Region Skåne hade lokalfrågan på sin dagordning igårkväll efter en fråga från SD:s Björn Söder, ställda till ordföranden, moderaten Jerker Swanstein. Men denne beslutade att avbryta aftonens möte innan punkten kom upp till behandling, det var något med mikrofonerna som inte fungerade riktigt som det skulle. Därmed behöver Swanstein inte svara på SD:s fråga förrän nästa möte framemot midsommar. Källa

Beundransvärt är väl fel ord. Men Swanstein ju är advokat och ser kanske saken på ett annat sätt.

Sossarna har en hatsida om Swanstein som verkar halvt saklig. Ett fastighetsbolag som han var ordförande i skall ha gått i konkurs trots att uthyrningsgraden redovisats som 99%. När han som inköpsansvarig skulle sänka underskotten i Region Skåne under 1998-2002 blev dessa istället högre, påstås det. Under 2000-2003 då han var vice ordförande och sekreterare i Helsingborg IF gick klubben tydligen från +50.000.000 till -40.000.000 (om det är resultat eller likvida medel som åsyftas framgår inte). Uppgifterna kommer som sagt från en sosseblogg.