tisdag, juni 19th, 2007
I GP:s huvudledare 11/6 dundrar ankeborgsorganet att ”Hatbrotten ökar.” ”Många länder tar lätt på problemen.” ”Skamligt.”
Det skamliga var att slutdokumentet från ett möte med OSSE/OSCE som behandlade hatbrottsproblematik inte hade uppmärksammat homo- bi- och transpersoner. I Göteborspåosten däremot står ”brännande frågor” och ”oroväckande slutsatser” som spön i backen. Statistiken på antisemitiska hatbrott i Storbrittannien är enligt GP ”hög nog att skrämma barn med” och brotten därvid hade ökat med 40% sedan förra året.
Det här OSCE-mötet diskuterade tydligen anitsemitism, islamofobi och diskriminering. I slutdeklarationen fastslog konferensen att varje land bör ha en ”mer effektiv hatbrottslagstiftning”. Göteborgsposten ansåg förstås att denna deklaration var ”tämligen urvattnad” och ägnade många ord åt att gräla på OSCE för detta.
För att få en bild av problemets omfång i Sverige slog jag i min pressöktjänst in ordet ”hatbrott”. Undersökningen tog ett par minuter och var inte uttömmande eller vetenskaplig, men här är i alla fall resultatet:
1. Ett hatbrott hade blivit avdömt: En politiker i Skåne hade i bakgrundstexten i en motion skrivit att en massa heroin kommer till Sverige från Kosovo. Han dömdes för Hets mot folkgrupp.
2. I samband med den sistlidna Pride-festivalen i Göteborg kunde man läsa om två hatbrott i tät följd. Den pressansvarige, en transvestit, berättade hur han blivit svårt misshandlad. I Stockholm infångades en person som begått något slags misslyckad knivattack mot ett RFSL-kontor.
3. En kurs om hatbrott på Polishögskolan, som först skulle lagts ned men som fick nytt liv efter påtryckningar.
4. En rapport från ett institut om att hatbrotten ökat.
5. En utställning i Lund om hatbrott. Kvällsposten berömde utställningen för att den var vidgad till att även omfatta ”modiga politiker”, en grupp som ”hotas och misshandlas för att de värnar alla människors lika värde och rätten att älska den man vill”.
Dessa larmrapporter om hatbrottens ökning ser man då och då. Ändå tror jag inte att den panik som rapporterna orsakat på Stampgatan är påkallad. När det gäller vanliga brott finns det som bekant ett mörkertal. Även när det gäller hatbrott. Men här är politik inblandat och då finns det ett strålkastartal:
a) Under de första åren som hatbrottslagstifningen började marknadsföras aktivt av massmedia, (slutet av 80-talet), rasade ledarskribenterna över att knappt några brott anmäldes och knappt några folkgruppshetsare dömdes. Karriärmedvetna domare löste problemet genom att börja döma ungdomar före Hets mot folkgrupp pga att de på sina vinterjackor bar tygmärken med hakkors eller kelterkors. Någon slags kugghjulsliknande symbol gav också fällande dom. Utan att ha undersökt saken har jag intrycket att huvuddelen av de ökande hatbrottsdomarna ligger inom kategorin åsiktsyttringar. Som framgår ovan syr man ju till och med in politiker.
Men vän av ordning måste invända att ett riktigt brott är någonting man gör. Ett brott måste begås. I vart fall enligt normalt svenskt rättsmedvetande, och det är vad som gäller på den här bloggen.
b) Den politiska dimensionen gör att ett element av brott som helt enkelt är uppfunna måste beaktas.
När tidningen Expo var okänd för något tiotal år sedan polisanmälde man ett attentat mot sin redaktion. Tidningen hade eldhärjats. Nyheten hade stora proportioner och läsarna gavs uppfattningen att sveriges rasister är i färd med att kväsa vår gamla yttrandefrihet genom att bränna ner kritiska tidningar. Torgny Segerstedt gick igen på ledarsidorna. När det gäller själva brottet kom senare fram, om jag minns rätt, att någonting i en plastpåse i trappuppgången hade tuttats på. Jag minns Polisens kommentar som ett inlindat fnys åt alltihop. (är det någon som har kvar ett klipp?) Expo dåförtiden var en tidning som producerades nära stencilnivån. Men några dagar efter de hatfulla rasisternas tilltag distribuerade stortidningarna ett nytt nummer av Expo i miljonupplaga, som gratis bilaga. Med tanke på tidsaspekten var detta en beundransvärd, för att inte säga osannolik prestation i produktions- och trycktekniskt avseende. Som anledning till sin plötsliga upphöjelse av Expo uppgav stortidningarna sin heliga harm över rasisternas nesliga brandattentat. Senast då blev förloppet på detta hatbrott glasklart för mig.
Vid ett annat tillfälle hade den revisionistiske franske professorn Robert Faurission inbjudits att föreläsa i Sverige. Några dagar före hans ankomst blev Stockholms judiska kyrkogård vandaliserad. Tidningarna rasade över hur de svenska revisionisterna tydligen värmde upp inför professorns besök genom att skända begravningsplatser. Därigenom kunde tidningarna smidigt föra in samtalet på frågan om förbud, både mot professorns besök och mot hans påståenden om tyska gaskammare. Ett lika ädelt syfte uppnåddes genom att publiciteten kring vandaliseringen i kombination med besöket hetsade upp tidningens våldsammare meningsfränder att samlas för att misshandla professor Faurisson då denne kom till Stockholm, vilket också skedde. Den som tror att detta hatbrott (inte misshandeln alltså, utan vandaliseringen på begravningsplatsen) var svenska historierevisionisters verk räcker upp en hand.
Under åratal har det skrivits artiklar om ”rasisthot” mot kändisar, som uppenbarligen varit rena tramset. Henrik Johansson visar exempel på sin blogg. Trams är trams men allt blåses upp, allt polisanmäls. Och allt adderas av ”Human Rights Watch” för att kunna blåsas upp igen i form av statistik.
c) När det gäller verkliga hatbrott mot transvestiter (och brott överhuvud taget, oavsett mot vem) har jag samma uppfattning som transvestiterna själva. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka att jag både hört och läst om hur vissa transvestiter roar sig med att inleda romantik med berusade män, för att sedan skratta gott när den druckne till sin förfäran upptäcker att damen har en rejäl ståfräs mellan benen. Cornelis Wreswijk var en man som inte uppskattade humorn i detta, han jagade två ”transor” ur sin lägenhet och över halva Södermalm. Dåförtiden var hatbrottet inte uppfunnet men jag tror att trubaduren dömdes för misshandel. Även sådant antar jag idag räknas som hatbrott och om just sådana hatbrott ökar så kan vi åtminstone vara överens om att det finns två sidor av saken.
Det intryck jag har är sammanfattningsvis inte detsamma som GP:s ledarredaktion har, nämligen att sexuellt avvikande personer blir alltmer utsatta och förföljda för varje år. Tvärtom har jag intrycket att homosexuella sällan haft en starkare ställning än i dagens Sverige. I riksdagen diskuteras med god vilja möjligheterna att göra all lagstiftning könsneutral. Homosexuella är väl företrädda i både massmedia och politik. Rent generellt har tröskeln för dolt homosexuella att ”komma ut ur garderoben” förmodligen aldrig varit lägre – och väl är väl det.
Ändå söker 2007 års politrukdrev med ljus och lykta efter hatbrott. Att man har svårt att hitta varken brott eller brottslingar gör bara den nya tidens präster på ännu sämre humör. Scenen är redan satt i detta skådespel. Medelsvensson är orättvist diskriminerande och våldsamt ”homofobisk”. Och det oskicket måste vi snarast ta ur honom om så landets alla polisbatonger måste slås krokiga.
Bilden som träder fram för mig är att hatbrottstjatet egentligen handlar om något annat. De som deltar i egenskap av att de själva är sexuellt avvikande har säkert ärliga avsikter. De uppskattar det massmediala och politiska stödet men förvånas nog över styrkan. Vad jag alltså tror är att debatten, kampanjen eller vad man skall kalla det har en djupare mening för en del av dem som drar i trådarna.
Men vilken?
| Posted in Okategoriserade | 2 Comments »